Daniel
Juan Diaz
Örnsköldsviks Museum, till 12 dec.
”Smaklöshet är ett pris vi får betala för yttrandefriheten” skriver konstnären Daniel Juan Diaz alias graffitinamnet ”Ikaroz” på en av väggmålningarna i trapphuset på Örnsköldsviks museum. Ett sant och viktigt konstaterande, och som också är den nödvändiga grunden för öppen och ständig diskussion om estetikens värde och dess eventuella gränsdragningar. Graffiti, som vi lärt känna den, har vi sett som ett urbant fenomen, från början mest som klotter i storstadsdjungelns utkanter, som mer eller mindre desperata övermålningar längs förstelnade trafikmiljöer, en fantasins överloppsgärningar av ljusskygga nattliga sprayare. Måste vi leva i en så estetiskt torftig och hård miljö ska minsann fantasins slå tillbaka med det mest groteska och våldsamma uttrycket. Graffitins emblem har varit den svulstiga signaturen, ibland hårt zick-zackigt, ibland svepande kalligrafiskt. Det monumentala är det som eftersträvas, stort, förenklat och med starka kontraster.
©
Daniel Juan
Diaz, väggmålning på museet
Graffitin, vilket man gott kan kalla vår tids sanna väggmålningar, har under de flera decennier som den funnits utvecklats från ett ursprungligt råare stadium av ”klotter” till ett allt mer förfinat och djärvt bildspråk, som hämtat inspiration från såväl surrealism, action painting som pop- och seriekonst. Därmed har den också så småningom som en äntligen rumsren katt getts tillträde på de fina salongerna, på gallerier och museer. Med rätta, då dess renodlat konstnärliga egenskaper på så sätt kan sättas under lupp.
©
Daniel Juan
Diaz, väggmålning på museet
För vad skiljer sig graffitibilden när den slås upp i ett utställningsrum mot det friare livet därute? Det är tankar som slår mig när jag möter Ikaroz framträdande i Ö-vik. Det finns en klar skillnad mellan de målningar han gjort direkt på trapphusväggarna och de ”vanliga” tavlor som dyker upp här och var. Väggmålningarnas format, rörelse och dynamik spränger trapphusets funktionella miljö och gör det till lite av lekstuga och nöjesfält, de förvandlas till passerande fonder av filmiska färg- och formexplosioner. Det blir lite kul och uppfriskande i ögonvrån. Men mycket av den drabbande lössläppta kraft och frihet som dessa målningar skulle få på en trist betongvägg i förorten går nog lite förlorad, genom dess anpassning här till en på förhand given artificiell konstmiljö. Konstgjordhet är ett pris graffitin får betala för att få komma in i värmen, skulle man kunna säga för att travestera det inledande citatet. Mytbildningen kring konstformen lägger än så länge möjligen vissa hinder när den råa spontaniteten ska presenteras i färdigförpackning på vita väggar.
©
Daniel Juan
Diaz, "Jag - Ikaroz"
Hur som helst är satsningen lovvärd av Örnsköldsviks museum. Men i den kakafoni av blandade uttryck som utställningen ger är det egentligen bara en bild som följer med mig efter utställningen. Porträttet ”Jag-Ikaroz” uppenbarar en mera återhållen och kontemplativ målning, där den tålmodiga kompositionen och färgbehandlingen visar att Daniel Juan Diaz också har en annan mera långsam och fysisk-realistisk sida som man gärna ser mer av.
I samband med utställningen visas boken Overground - 9 nordiska graffitimålare av Malcolm Jacobsson och Tobias Barenthin Lindblad. Tillsammans med stort och bra bildmaterial intervjuas bland andra just Ikaroz. Boken ger en bra ingång till den samtida graffitikonsten.
Text och foto: Jan
K Persson
06-11-13
